Nu är den äntligen här, våren! Tillsammans med sprakande blomstring tar vi orienterare oss åter ut i skogarna likt ett kosläpp för att göra upp om vem som kan trampa ner flest nyutsprungna vitsippor. Snart startar västgötatoppen, där veteranerna för första gången räknas med, alla från U1 till DH85 är på samma tävling. Sitta en söndagmorgon i skogen, lapa vårsol och dricka kaffe med en hembakad kaka från markan. Tjöta med klubbkamrater om loppet, spikar och bommar. Och duscha under bar himmel, visst är det härligt, eller?

Lika härlig är duschen i det fria en varm sommardag med bra tryck och behaglig temperatur, lika hemsk i oktober efter två mil med krampande lårmuskel balanserandes på ett ben i lervälling samtidigt som det snöblandade ösregnet tar vid. Det är verkligen en tvetydig plats och den traditionella duschen håller på att försvinna. Allt fler vill duscha privat, nakna själva. För den som efter en tävling, svettig, lerig, blodig och luktar sankmark blir nakenheten likt ett tvång. För att skapa inkluderande idrott bör trösklarna vara låga och en tröskel för vissa är den fria duschen. Samtidigt ska vi bekräfta rädslan för att duscha tillsammans? Är det rimligt att idag skämmas över sin kropp så att man inte kan visa upp den i ett duschrum? Men jag är kluven för visst finns det andra skäl än bara kroppshets och skam för sin kropp som gör att man vill duscha ifred. Toaletterna är inte längre lika gemensama och det fungerar alldeles utmärkt.

Lösningen kanske är duschbås, det finns och används redan. Eller ska vi skippa duschen helt, det görs redan det med. Lösningen att inte göra någonting alls kommer bli svårare och svårare när samhället allt mer går en annan väg. Jag älskar duschen och hoppas att vi har kvar duschen på våra tävlingar framöver men hur de ska se ut, det vet jag inte, vet du?

Texten ovan är den första i raden av "ledare" som kommer att vara ett återkommande inslag i VOFs medier framöver. Det är förbundet styrelseledamöter som kommer turas om att skriva om vad som de nu må ha på hjärtat och önskar få ur sig. Först ut var Johan Larson.

Om skribenten:
Johan Larsson. Född och uppvuxen i Alingsås bosatt numer i Göteborg. Springer för OK Skogshjortarna som även är moderklubb. Suttit i VOF styrelse sedan 2016. Brinner för frågor kring inkludering, ungdomsidrott och miljö. Orienterat i drygt 10 år och älskar idrott, natur och choklad. Bland det bästa jag vet är att bada bastu, året om.