Äntligen, äntligen, har vi fått uppleva en alldeles vanlig höstsäsong. Visst, ingen dusch, begränsat utbud i markan och lite andra begränsningar. Men annars har det väl ändå känts som en alldeles vanlig tävlingshöst? I alla fall har det varit tydligt bland orienterarna på höstens arrangemang, att vi nyttjat det som varit som vanligt. Här kommer några exempel.
Det började med Ungdomens 10-mila, förträffligt arrangerat av IF Hagen, Tibro OK och Tidaholm SOK Sisu. Oj, vad ungdomarna njöt av att få träffas igen, att få mäta sina krafter mot varann, och att också få snacka och hänga med polarna. Som vanligt, fast ännu mer än vanligt den här gången. Övriga, lite äldre, deltagare njöt också, kanske av samma anledningar som ungdomarna, men också bara av att se ungdomarnas glädje. Sen var ju inte årets U10-mila alls som vanligt, vilket var en stor snackis innan, nämligen att klasserna ändrats för att vara mer jämlika. Men det som innan tävlingen sågs som rätt stora problem, märktes inte mycket av under tiden. Snarare en känsla av att det blev rätt bra ändå. Nu får ju utvärderingar och annat visa hur det eventuellt kan göras ännu bättre, men att formen med nya klasser funkar, visade stämningen på tävlingen.
Som vanligt har det också varit på de distriktstävlingar som varit, med klubbflaggor, kaffetermosar och kartsnack, på lite lagom avstånd. Som när undertecknad lufsat i mål, efter en njutningsfull tur i OK Flundrehof och OK Skogsvargarnas fina medel-DM-terräng, stötte på gamla kompisar från förr (ja, såna som för sisådär 30 år sen, hängde på just U10-mila). Där stod vi och hängde en bra stund, några kom och gick. Mycket att prata igen efter det långa pandemiuppehållet. Och så, just det, lite snack om hur det varit i skogen, vilket ju inte var riktigt som vanligt, för det brukar ju vara det viktigaste att snacka om.
När vi sedan som vanligt, spanar in helgens resultat, numera digitalt, blir det återigen tydligt att det ändå inte är riktigt som vanligt. Många återbud och “ej start” i slutet av listorna, lite tråkigt, men det är ju samtidigt bra, vi sköter oss och deltar inte med infektioner i kroppen.
För att sammanfatta, höstsäsongen fortskrider som vanligt igen, äntligen. Men ändå inte som vanligt. Och det är ju så häftigt. Det där gamla vanliga, som vi gillar och som funkar, vill vi behålla, för att det är så bra. Men saker och ting kan kanske bli ännu bättre än “som vanligt”. Det blir en spännande tid framöver att följa vad som händer i orienteringsvärlden i pandemins spår. Men också vad nya beslut och utvecklingsresor som är på gång kan ge för förändringar. Sånt som kommer att bli “som vanligt” längre fram.
