Sedan i onsdags befinner sig stora delar av orienteringslandslaget på läger i Skredsvik, en liten by med militäranläggning strax utanför Uddevalla.
Bland deltagarna finns såväl juniorer som mångfaldiga VM-medaljörer och den mest erfarna av samtliga löpare är Helena Jansson, som precis som förra vintern rehabiliteringstränar efter en fotoperation.
Det är samma typ av skada som har åtgärdats och rehaben är ungefär densamma, men ändå är väldigt mycket så annorlunda för Jansson. Kalendern är i det närmaste tom. Dels beroende på att studierna är klara, dels beroende på att hon inte vill börja skissa på några konkreta comebackplaner.
- Förra året hade jag en klar målsättning, när jag skulle vara tillbaka, vilka tävlingar jag skulle vara med på, men det gick ju inte så bra. Det blev forcerat – har jag väl planerat något har jag svårt att backa från det – och foten blev aldrig helt frisk. Jag lyssnade inte tillräckligt på kroppen. Nu har jag bara ett enda fokus: att foten ska bli helt bra. Punkt. Först därefter tar jag fram min kalender.
Så det finns ingen tidsplan alls?
- Det är väl rimligt att jag kommer att kunna vara med på någon tävling mot slutet av våren, men fokus ligger bara här och nu. Jag väljer att inte sätta något exakt datum för comeback.
Och hur är känslan?
- Rehabiliteringen går bra. Just nu får jag springa ungefär en kvart varannan dag, och i övrigt är det specialträning för foten plus en massa alternativ träning som belastar hjärtat: cykel, bassäng och crosstrainer. Men det är givetvis svårt att försöka vara bara här och nu.
Hur då?
- Jag är så van att ha en planering. Ofta har jag vetat exakt vad jag ska göra varje dag det kommande halvåret. Nu är det istället en blank kalender och fokus på nuet. Det är en stor mental utmaning.
Många skulle i motsvarande situation säkert ha funderat över att trappa ner sin elitsatsning. Skadorna har som sagt spökat ett bra tag nu och efter åtta års läkarstudier har Jansson äntligen sin examen. Men hennes kärlek till sporten verkar vara något alldeles extra. Som nyinflyttad stockholmare vill hon, precis som pojkvännen och landslagskollegan Gustav Bergman, vara orienterare på heltid.
- Jag har inte sökt några jobb. Jag vill satsa 100 procent på orienteringen nu. Nästa steg i yrkeskarriären är ju allmäntjänstgöring i två år, och AT-läkare jobbar ju otroligt mycket. Kanske hittar jag något annat jobb på några få procent, men huvudfokus är orientering.
Och hur trivs orienteraren Jansson i Stockholm då?
- För mig är Stockholm nästan helt outforskad terräng, så det är oerhört positivt för min utveckling. Visst har jag sprungit en del lopp i trakten, men det mesta känns nytt och jag har redan fått nya, härliga träningskamrater.
Lägret i Skredsvik avslutas på söndag då vissa av landslagslöparna ska delta i en lokal tävling. Jansson känner sig mycket nöjd med sina fem dagar i Bohuslän. Även om hon bara kan springa vissa pass har hon fått känna på VM-relevant terräng och fått fin träning i övrigt.
För gruppen i stort, sammanlagt 30 löpare, har det varit ett fullspäckat program som bjudit på både tuffa långpass och mer intensiva, detaljrika banor. Gänget har även hunnit med en nattorientering, gått en kurs i hjärt- och lungräddning och så har Lena Eliasson hållit en mycket uppskattad föreläsning om de lärdomar hon gjort under sina år av elitsatsning.