Det finns ett rum på ett hotell i Aix-les-Bains, fem våningar upp. Med utsikt över takåsarna och med ståtliga berg som en naturens ram. En boplats så god som någon under ett VM i Frankrike. Ett VM som kom att bli Sveriges bästa genom tiderna.

Någonstans mitt i glädjeyran över nya medaljer stod vi i den mixade zonen och pratade med förbundskapten Anneli Östberg om minnen från detta VM. Hon pratade om sina. Om gruppen. Gemenskapen. Glädjen och viljan att utvecklas och stötta varandra.
Och med tio (!) medaljer så känns det som hon och Håkan lyckats väl tillsammans med att få löparna och hela landslagsguppen att ta de rätt vägval.
Och nog finns det minnen. De negativa har jag redan nämnt, men jag vill ändå sticka in med ett tips till IOF.
Kolla gärna med kommande VM-arrangör att de har Internet. Det kommer underlätta för hela journalistkåren och på så sätt skapa förutsättningar för att få ut mer nyheter om VM. Låt gärna journalisterna få arbeta klart också innan ni stänger ner det eventuella Internet som finns att tillgå.
Mer positiva minnesbilder är spänningen vid dagens damstafett. Den gula massan som flöt runt bakom mål vid sprinttrippeln och som kramade allt och alla som hade blågula kläder. Frankrikes målgång på stafetten. Bilden i sökaren när Helena får reda på att hon vunnit guld. Och mycket mer.
Någonstans i mitt huvud snurrar en låt av Lundell.
Ute på vägen igen.
Jag kommer också minnas hur vi körde igenom nio Studio VM på halv-volley. Och så resorna upp till tävlingarna med den utsända fyrklövern, TT, Redaktören, Fotografen och jag i bilen. Och kanske ännu mer resorna ner från berget efter tävling då alla är lagom slutkörda efter en dag på fältet med vatten som enda föda.
Det var jubileum i år. Mitt tionde raka VM. Och det har varit en ynnest att få bevakat detta framgångsrika VM. Redaktören och jag sa det när vi tog oss mot bilen samtidigt som arrangörerna packade ner VM-arenan: Det här kommer vi dra som stories i många år.
Det blir något att försvara nästa år i Schweiz.
Häromdagen var det vackert klockspel av korna när de gick i hagen med bjällrorna runt halsen. Trodde ett tag i dag att de bytt till en ny hage, men det visade sig vara de svenska tjejerna som var på väg tillbaka efter fotografering. Alla med sina medaljer runt halsen som klirrade vackert. 
Vindsrummet är bra. Utsikten som sagt underbar. Men nätet sådär. Men när väl även bilden till nyheten om dagens Studio-VM letat sig ut på hemsidan så var det som att sätta punkt för detta VM. Färsigjobbad. 
Vi avslutade med att gå ut för att ta en sista middag. Kan dröja ett tag för egen del innan man sitter ute och äter till 01 i kortbyxor och t-shirt.

Sören Emmervall, från ett vindsrum i Aix-les-Bains

Söndagsmorgon på hotellet. Vi sitter ute och äter frukost pratar om mästerskapen.

Idrottens ganska tuffa villkor där några är vinnare och andra inte få står på pallen, inte får känna på medaljerna, inte har lyckats nå sina mål. Vad ger det för erfarenheter, hur ska jag förhålla mig till det, vad tar jag med mig framöver när det inte blev som jag tänkt mig.
Vi kan summera ett mästerskap som slår allt vad jag någonsin kunde tro eller drömma om för Sveriges del. 10 medaljer, ett superrekord jämfört med tidigare år.
Det är ju en hel del år sedan jag var på VM. En hel del har hänt, saker har utvecklats, men det finns fortfarande mycket att göra.
Jag som under arbetat veckan hjälpa media och de aktiva. Men bitvis har jag varit uppgiven. Ingen mottagning på telefonen under de första dagarnas kval. Hur ska man då kunna ringa och meddela pressen på hemmaplan. Dåliga möjligheter att sända hem material, exempelvis rörliga bilder som Sören ju arbetar med. Dåliga förutsättningar för fotograferna på plats att ta häftiga actionbilder.
Orienteringen har en hemläxa att göra, jag kommer att framföra mina åsikter till IOF.
Nu åker gänget snart hem till Sverige, i morgon fm är det mottagning och firande i Stockholm. Själv ska jag njuta några dagar till här nere i solen och värmen.

Annichen Kringstad

I presstältet idag var det en tuff kamp mot klockan. Arrangören hade satt deadline ungefär en timme efter medaljfotografering innan Internet stängde för gott. Att få ut så mycket som möjligt i media efter tävlingen är visst inte så viktigt som att det är lördagskväll.

Själv blev jag uppmärksammad på vilken veckodag det är i förmiddags, då jag ringde upp hemmaredaktionen. Inget svar på jobbet – konstigt… Efter en stund fick vi kontakt. ”Tänkte sitta hemma idag.” Då trillade polletten ner.
Det är dags att sammanfatta en galen vecka i Frankrike.
Coolast: Alla svenska medaljörer, totalt nio stycken som presterat i det närmaste perfekta lopp i en av VM-historiens mest krävande terränglådor.
Mäktigast: Stämningen idag på prisutdelningen, jag trodde nästan öronen skulle trilla av när den flygande fransmannen fick sitt tredje guld för veckan.
Märkligast: Damstafetten, där det efter ett tag kändes som att vartenda lag legat i guldstriden och sedan bommat bort sig. Eller som en finsk ledare sa: ”Vem hade egentligen skrivit manus till den här filmen?”.
Tråkigast: Två av de svenska VM-löparna åker hem med resultaten ”utslagen i kvalet” respektive ”felstämplat”. Roligare kan man ju ha, men förhoppningsvis har glädjen i laget för länge sedan lagt sig som balsam över besvikelsen.
Onödigast: All den energi och frustration som vi ägnat åt att argumentera för rätten att få jobba. Att få ta bilder där man ser att det pågår ett VM i orientering, att få röra sig på arenorna, att få sitta kvar och jobba efter prisutdelning.
Tänkte till sist bjuda på en försmak av nästa Skogssport. När det drar ihop sig till fotografering, då känner jag att jag får en av huvudrollerna. Det är nämligen jag som håller i blixten (idag fick även förbundskapten Håkan hjälpa till, men han fick mjölksyra i armarna direkt, kanske inte har tillräcklig VM-rutin än?). Så detta är alltså omslagsbilden på nästa Skogssport, sett från där jag stod. Hur det såg ut från andra hållet får ni se om ett par veckor.
Tack och hej från VM-redaktionen i Aix-les-Bains. Nu är det middagsdags, fortfarande i 31-gradig värme fast solen gått ner för länge sen.

Sara Thörn

Och så satt vi där igen i VM-studion, på en parkbänk, med den tredje svenska världsmästarinnan på lika många dagar. Jag säger som Helena, det känns helt sjukt kul.

Ovanpå allt det andra som medaljyran för med sig slog det mig plötsligt på den där heta VM-arenan i La Féclaz att nu gäller det nog att träna upp ett par svenska landslagstjejer till inför nästa VM. I år har de varit fem damer som delat på ansvaret för de tre individuella distanserna. Nästa år i Lausanne på andra sidan gränsen kanske det går åt någon mer, för då har Sverige en extra löpare på varje distans.

Ett mediegenombrott?
Även om vi ägnar 90 procent av den uppkopplade tiden åt eget arbete har det inte undgått oss att de svenska orienterarna är heta även på hemmaplan. Till och med min egen tidigare morgontidning Sydsvenskan lär ha dragit på rejält idag, och det var längesen jag hörde att det stod något om orientering där.
Och apropå det – kan det vara så att den flygande fransmannen idag fick sitt mediegenombrott på de franska sportsidorna? Det krävdes nio VM-guld, men ikväll har han faktiskt hittat ända in på . Vi får ta reda på imorgon om det bara var en webbredaktör som drabbades av tillfällig förvirring eller om det blev någon form av notis även i pappersupplagan.

Ta mig till dopingkontrollen!
Just när vi sänt klart från presstältet ikväll upptäckte jag och webbstudioklippan Sören att Sverige tagit ytterligare två medaljer i detta osannolika VM. Vi satte ju all tilltro till TT:s utsände på mellanbanan, men han lyckades bara bli svensk mästare. Det är som vi sagt förr på de kortaste distanserna som vi svenskar är som bäst. Vårt lunkande på tvåkilometersbanan igår med 15 minuter per kilometer resulterade tydligen i press- och VIP-racets enda blågula medaljer, silver i damklassen och brons i herrklassen. Det känns stort.
Att vi inte får några VM-medaljer att hänga om halsen är helt okej, men just där och då önskade jag faktiskt att jag åtminstone blivit uttagen till dopingtest. Efter drygt åtta timmar på arenan var jag nämligen rejält kissnödig, men den enda toaletten i närheten av presstältet var reserverad för Öberg och kompani. Jag fick huka bakom en återvinningsstation istället.

Sara Thörn

VM 2015 gick till Skottland, klart att besvikelsen var stor i vårt gäng, det har lagts mycket tid och resurser på att få till ett riktigt bra arrangemang. Men denna gången gick det inte vår väg.

Även om vi hade önskat Bohuslän Dal så kommer Skottland att göra ett bra VM hoppas jag och jag önskar dem stort lycka till med sitt arbete i förberedelser och planering.
Veteran VM gick för övrigt till Brasilien, det blir en spännande utmaning för alla satsande veteraner, Sydamerika är ju inte helt fel, lite sugen själv faktiskt!
Gårdagen var ”vila” för VM-laget, det betyder inte att de vilar eller att det inte är full aktivitet. Några var ute och sprang provlopp inför stafetten (arrangörerna erbjuder provlopp för alla tävlingarna och det ska då vara i tävlingslik terräng), några joggade här från hotellet. Mattias vår naprapat arbetade med ben och kroppar, vi planerade och diskuterade inför de sista tävlingsdagarna. Banketten börjar närma sig (lördag kväll) så på eftermiddagen var det inköp av lite accesoarer till detta. Sedan gick hela laget till stranden och badade, här är ett underbart, kanske lite väl varmt, väder och en badtempratur som tom kan få en badkruka att hoppa i.
Nu drar det ihop sig till medelfinal!

Annichen Kringstad

Vad är nu detta? (bild) En orienterare med karta i handen, säger du kanske. Nix, detta är skissen som vi fick häromdan för att hitta till fransmännens förläggning. Jag inbillar mig att den säger något om hur man förenklar som en världsmästare.

Morgonen började med SMS-pip från hemmaredaktionen. Kunde vi möjligen tänka oss att skjuta på mötet med den färske långdistansvärldsmästaren ett par timmar så att han kunde åka på stafetträning först? Självklart kunde vi det, efter de senaste årens VM-stafetter finns det väl snart inte någon som inte unnar Frankrike det där stafettguldet.
När vi till slut kom iväg, med både översiktskarta över Grand Revard-området och teckningen i bilen, började vi givetvis med att köra vilse. Plötsligt upptäckte vi att vi var på väg tvärs över berget istället för det runtomvägval vi hade beslutat på förhand. Tack vare en stark insats från TT:s utsände, tillika Sveriges hopp i press-VM, lyckades vi komma in på kartskissen fem minuter före avtalad tid. Då stämde allt klockrent, ån, vägkrökarna, sjön och till sist huset. Tusen gånger bättre än den plottriga översiktskartan. Så förenklar alltså en världsmästare.
Dagens webb-program var räddat. Vi körde på delvis hemsnickrad engelska (”what will you do when your carrier is over the hill?”), allt utom tävlingen där vi kände att det nog krävs lite svenska. Vi förvarnade om detta en minut innan kameran började rulla och sa att vi lovat en svensk landslagströja till vinnaren. På studs kom frågan tillbaka, vill ni inte ha en fransk tröja också? Och så var nästa tävling räddad, på väg hem hade vår redan dyrbara last i bilen utökats med en sprillans nysignerad tröja. Funderade på att sända ut TT på press-VM i den så den skulle bli lite lagom svettluktande också, men det kändes inte helt rätt.
Igår såg jag för övrigt den lyckligaste killen på arenan. Lite småblyg följde han med bakom tåget när vi drog iväg med Annika och Thierry uppför kullarna för medaljfotografering. Just när Foto-Sören drar upp kameran för bild ett, Helena och Annika, ber han sin franske idol om en autograf. När han börjar fumla med penna och papper sätter sig Thierry på knä och frågar om killen vill ha en present. Sen drar han av sig tröjan från prisutdelningen (jo, han körde flerlagersprincipen), signerar och ger till pojken som knappast upplevt något större ögonblick i sitt kanske sjuåriga liv. Jag blev nästan tårögd.

Sara Thörn

PS. Någon som vet var man kan köpa ett frimärke utan agraffer och tromboner? Vi har pinsamt nog fått en p-bot, men trots att min rostiga skolfranska faktiskt tar sig lite för varje dag är meddelandet om hur vi ska göra rätt för oss totalt obegripligt.

Sitter högst upp på en uteservering och njuter av en milsvid utsikt och intar en god lunchsallad. Sitter och tänker.

Tänker på vår kvinna som driver det lilla hotell vi bor på. Hon tycks mer eller mindre jobba där själv. Aldrig får hon åka iväg på en arbetsresa till främmande land och njuta av annan kultur, god mat och vacker utsikt. Vissa dagar är det mobila kontoret svårslaget.
---
Presskonferens uppe vid restaurangen med den vackra utsikten i Le Revard där det avslöjades vem som fick VM 2015. VM 2015 gick till Skottland. Någon som blev förvånad? Inverness blir centrum för orienteringen då.
---
Ute och testade terrängen idag. Jag och Redaktören tog en halvtimmes motionstur när VIP-racet avgjordes. Tyvärr bröts den svenska guldyran idag.
Men vi hade inget placeringsmål uppsatt utan siktade på att göra ett prickfritt lopp och njuta av stunden och det lyckades vi med.
---
Ett av dagens uppdrag var Studio VM. Idag med mästaren själv, Thierry Gueorgiou, som gäst. Joråå sörru såå att. Där dammande man av sin gamla skolengelska rejält. Men Gueorgiou bidrog med ett fint pris till dagens tävling.
Sören Emmervall, presscentret Aix-les-Bains

 
Knegare och glamor på samma bänk (2011-08-18)

Det går bra nu.

Oj. Det formligen regnar medaljer över svenskarna här nere i Frankrike. Men så är det också den enda nederbörd vi tycks få. Det är runt 30 grader och när jag igår natt lämnade receptionen på Radisson för att vandra hem till mitt vindsrum så gick jag rätt in i samma dofter som kan finnas när du befinner dig på en charterresa. Lite tryckande och kvalmiga. Inte alls så där klara som hemma.
---
Fick igår äntligen på riktigt komma ut i terrängen som det talats så mycket om. Så större delen av en av de tuffaste långdistanser någonsin tillbringade jag vid en grop nästan i botten på en sluttning där det var rätt mörkt och där kommunikationen med omvärlden och om hur det gick i finalen gick på sms mellan arenan och redaktionen i Solna. Och med tanke på terrängen fram till den kontroll där jag stod, så är jag mäkta imponerad av de som segrade, men även alla som tog sig runt.
---
Kriget om hur länge ett nät ska vara upp efter det att prisutdelningen är gjord, det fortsätter. Igår ville arrangören ännu en gång stänga en timme efter det att alla medaljörer klivit ner från podiet. Det ville inte de som då kom in för att börja jobba. NRK:s utsände var den som drog lans hårdast och fick tillslut arrangören att inse att även om nätet är knappt så är det trots allt det som är kontakten med resten av världen. Så även om de norska framgångarna uteblivit ännu så länge så fick i alla fal de norska tittarna se något från VM i orientering även igår.
---
Skönt där i skogen att få sms:et. Billstam tar guld.
---
Fint klockspel när vi skulle lämna arenan då massa kor med bjällror runt halsen gick och betade i slutningen där hyrbilen stod parkerad.
---
Världsmästare Annika Billstam gästade Studio VM. Hon ombytt och satt in mellan förrätten och huvudrätten på guld-middagen. Jag och redaktören lagom urlakade och långtifrån ombytta efter en långdag i solen. Fräschare har man känt sig.
---
Vilodag idag och då ska vi träffa mästaren själv. Ett Studio VM på engelska väntar och det, det kan verkligen bli hur som helst.
Sören Emmervall, Radisson Hotell

I vintras läste jag om förbundskaptenen på skidor i svenskan. Temat då var att det är en framgångsfaktor att arbeta med hela individen och med gruppen för att bygga ett bra lag i en individuell idrott. Om jag minns rätt så kallade man det i artikel att man också arbetat med mjuka värden inom skidlandslaget.

Jag har ju lite från sidan följt Anneli och Håkans arbete med landslaget under året. Sett hur det lagt mycket tid både på individerna, arbetat med helheten inte bara det fysiska och tekniska, och med gruppen. Ett värderingsarbete har funnits med på i stort sett alla samlingar och läger. Laget har fått diskutera svåra frågor, vad är viktigt för mig för att jag ska lyckas och vad är viktigt för gruppen för att vi ska lyckas, sett på rollspel och diskuterat tillsammans.
Jag tror att detta är en av framgångsfaktorerna även i orienteringslandslaget. Jag upplever ett gäng på VM som har en stor trygghet inför gruppen, tillit till varandra, ett antal individer som ger varandra stort stöd.
En stimulerande miljö att växa och utvecklas i. Det ska bli spännande att följa fortsättningen, inte bara av detta VM utan av utvecklingen av landslaget de kommande åren.

Annichen Kringstad

Jag tror att jag glömde hjärnan någonstans mellan prisutdelningen och bilresan till Aix-les-Bains. Hoppas att den finns kvar när vi kommer tillbaka till medeldistansen.

Nyblivna världsmästarinnan strålade i Studio VM. Resten av teamet var betydligt mer förvirrat. När jag fick en passning om dagens webb-tv-fråga blev det helt blankt i hjärnan. Sören fick sufflera. Några sekunder senare lottade Sören ut fel pris. Jag vet att jag skruvade på mig, men är det en tagning och inga klipp som gäller så är det.
I vilket fall som helst framgick det tydligt vem som är stjärnan i dagens program, och det är ju ändå det viktigaste. Vi fångade henne mitt mellan förrätt och huvudrätt på en restaurang och kanske var det ångorna från restaurangen som ställde till det.
Själv åt jag tre tomater och en bit ost strax före elva. Sedan blev det vatten (tack och lov), kaffe och iste fram till tio på kvällen. Av någon anledning beställde jag då nånting som hette Saint Pierre, tror jag. Saint Jaques tror jag är någon slags pilgrimsmussla, men kusinen Pierre hade jag aldrig hört talas om. Servitrisen sa att det var små fiskbitar, en lokal specialitet som jag absolut borde prova.
Sagt och gjort. Och plötsligt kom det in en skål med något som gav en flashback till rullbands-sushirestaurangerna från Japan-VM 2005. Det var inte fiskbitar, utan ett helt stim med småfiskar som kom in i en skål, lätt friterade i sin helhet och småknapriga. Kanske inte exakt vad jag föreställt mig, men som proteintillskott dög det gott.
Imorgon måste vi vara skärpta, för då blir det Studio VM på engelska (med fransk accent). Och sen rullar det på med nya punkter på programmet, så som det bara kan bli på en vilodag under VM. Det är bara att hänga med i svängarna så gott det går.

Sara Thörn

Sitter i en soffa i receptionen på Radisson Hotell och tänker på gårdagen i Chambery. Guld och kaos är de första orden som kommer upp i hjärnan.

Det började efter kvalet. Lagom som vi tagit oss till Chambery och en lunch i en svalkande trång gränd så fick vi höra att det var massa löpare diskade från kvalet. Och jag tror, utan att ha varit med på mötet, att den TV-sändning som var spikad räddade den eftermiddagen. Bara gissar att det mötet kunde dragit ut på tiden lite annars.
---
Helt galna scener efter det att det stod klart att det blev en trippel till de svenska damerna. Det var gula tröjor överallt och alla kramades med alla.
---
- Står du här och dricker sockerdricka pöjk, säger Emils pappa och tar honom i örat. Var på Emil replikerar med,
- Jag får inte dricka sockerdricka när jag inte har några pengar och nu när jag har pengar får jag inte heller dricka sockerdricka, när i hundan får jag dricka sockerdricka?
Så kändes det i går bakom mål där det fanns fler kravallstaket än på ett stockholmsderby. Vi fick inte gå in bakom och prata med löparna och när vi stod utanför och intervjuade över staketet så fick vi inte det heller. Ja, jösses! Och när tävlingen var slut och arrangören öppnade Internet så satt det lappar uppe att det skulle stängas ner en timme efter prisutdelningen. Om jag säger att det satt ett helt gäng frustrerande journalister på plats så ljuger jag inte. Min fråga är bara om orienteringen har råd med att behandla de som ska vara med att sprida orienteringen runt om i världen på det här sättet?
---
Anders Holmberg! Jag kan erkänna att jag blev förvånad över att han plockade med sig en medalj. Rätt säker på att en del andra blev det. Anders själv var det. Det sa han till oss någonstans i en flod av plastband, bananer, vattenflaskor, arrangörer, journalister och kravallstaket. Men kan bara buga och låtas sig bli imponerad.
Det märkligaste igår var nog när Holmberg sprang i mål. Det kom upp en 3 på storbilden och sen blev det märkligt tyst bakom mål. Ingen tycktes riktigt veta vilken placering han fick. Alla frågade alla under några minuter. Stämde det med trea eller var det olycksalige Lysells tid som låg kvar i systemet. Var han då tvåa? Alla undrade. Konstiga minuter innan det tod klart att Sverige tog sitt första herrsilver i sprint sedan 2004.
---
Dagens bästa var annars när Kringstad bad nyblivne världsmästaren Gustafsson att vänta vid ett litet torg och inte gå iväg någonstans till en kommande skjuts. Vore ju rackarns om världsmästaren i sprint i Chambery skulle gå vilse.
Sören Emmervall, Radisson Hotell

Vilken dag! Vilken upplevelse! Vilket ös!

Det började lite tveksamt för Mia, Mattias och mig. Vi startade i god tid till finalen, tänkte att det är bäst att vi har lite marginaler, vi är ju ändå i Frankrike. Tur var väl det, för några skyltar till arenan i Chambery hittade vi inte. In i centrum, och vi hinner inte mer än hitta en parkeringsplats förrän telefonen ringer. Någon av de aktiva har glömt en grej på förläggningen, vi måste tillbaka och hämta den för att leverera den till karantänen där de sitter innan start. Mia droppar Mattias och mig på gatan med parasoll, liggunderlag och kylväska och drar tillbaka. Just det på gatan, var tusan är vi nu?
Hittar två välskräddade killar som jag frågar om vägen, de pekar och vi vandrar, hittar en polis som också pekar och yes, där ser vi målet, pust!
Sedan följer en rafflande tävling, gissar att ni sett och hört en hel del om det, så spännande och häftigt att de flesta av oss stod och hoppade i målområdet, en upplevelse utöver det mesta!
Telefonerna gick varma, ett härligt intresse från mediasverige, hoppas att det syns där hemma!!!!!

Annichen Kringstad

Vilken dag! Visst trodde vi på svenska medaljer i sprint, men fyra på samma gång hade väl ingen vågat gissa på. Lite overkligt att den på förhand tuffa målsättningen fem medaljer varav två guld redan är klar till 80 procent…

Jag gissar att det varit en ganska kaotisk dag för medaljörerna och då främst för världsmästaren Linnea. Från presshåll har det också varit kaos. Vi åkte så fort vi kunde från kvalet till finalstaden Chambéry och fick höra om hela diskningskarusellen med ett 40-tal löpare inblandade. Jag noterade att minst tre av de diskade nu har ett officiellt finalresultat, trots att de inte fanns med i startlistan. Och några officiella resultat från kvalet finns inte än, halv tio på kvällen.

Nära upplopp i presskåren
Men det största kaoset rådde i pressområdet. Först inget Internet, sedan ingenstans att stå. Vart vi än gick kom en ilsken arrangör och ryckte i oss. Vi fick inte intervjua löparna och knappt fotografera. Det är riktigt dålig PR för sporten att reta upp hela den församlade presskåren som har ett jobb att göra. Värst var nog ändå när de försökte stänga ner nätet en halvtimme efter prisutdelningen. Ett tag trodde jag det skulle bli slagsmål, men den gången vann journalisterna. Vi fick en halvtimme extra, på nåder.

Superhemliga skissen borta
En annan av dagens incidenter inträffade när vi satte oss i bilen på väg till finalen. Hela baksätet tycktes nystädat. Kartorna vi behövde för att hitta till tävlingen var borta, men framför allt saknades den superhemliga skissen som vi behöver för att ta oss till fransmännens superhemliga förläggning på torsdag.
Till slut kom vi på vem boven var. Vi tog upp en liftande kollega igår. Han hade förstås lagt sina egna papper i bilen och sedan tagit med sig rubbet. Fattade ingenting av varför han plötsligt hade teckning med tillhörande telefonnummer bland sina papper. Nu är skissen i tryggt förvar i min ryggsäck, och där får den nog stanna tills det är dags.
Till sist: Även idag passerade vi en ko på dagen hem. Den var dock betydligt lugnare än de som vi hade närkontakt med häromdagen…

Sara Thörn

Idag blev det en tidig morgon, sitter just nu på presscentrat i kongresshallen vid målet för kvalet till sprinten.

Startade dagen med en tur längs vattnet, jag gillar tidiga mornar i tystnad och ensamhet, dessutom får benen röra lite på sig vilket också känns skönt. Frukost vid halv sju, då var det full aktivitet, sprintkvalet startar ju redan kl 9.
Packar ryggan och ger mig av till centrum av Aix les bains för hitta någon som kan producera våra  vykort på laget, Sara fotade dem i fredags och nu ska jag fixa tryckning. Vår hotellägare visste var jag kunde göra det och menade att de öppnade kl 8. Nu är vi ju i Frankrike så när jag kom fram visade det sig att det nog var 9 som gällde, om jag tolkat öppettiderna rätt, det var olika tider olika dagar och kanske inte ens öppet varje dag?? Men det lär visa sig, jag får ta det på hemvägen efter kvalet till sprinten. För nu drar det snart igång. Nu ska jag ha fokus på tävlingen och de aktiva.
Igår var gänget på provlopp för sprinten. Än en gång visar laget hur de stöttar varandra. Peter Öberg som inte ska springa sprinten hängde med laget, sparrade och hjälpte till var med och analyserade och diskuterade, det är verkligen härligt att få uppleva. Så förberedelserna in i det sista har varit goda, laget är på topp!
Här i presscentrat är det också aktivitet redan, vi är ett tiotal som sitter och pickar på våra datorer. Diskuterar uppkopplingsmöjligheter och arbetsförhållanden för pressen. Jag kan bara säga att vi inom orientering har en hel del kvar att göra för att media ska få bra förutsättning för att göra sitt jobb!
Nu håller vi tummarna, i eftermiddag är den första finaldagen, men först ska vi klara kvalet.

Annichen Kringstad

Vilodag är på VM mest för löparna. Redaktionen här, nu förstärkt med Fotografen, har haft fullt schema med träff hos svenskarna och date med en världsmästare från grannlandet.

Svenskarna bjöd oss på lunch. Och det är alltid lika intressant att ta del av de diskussioner som förs inför kommande race. Det är som en värld till innanför den inbitna orienteringsvärlden. En värld dit bara de bästa och mest hängivna hittar till. Där går man igenom allt. Allt från tänkta banalternativ till hur slussarna fram till start är planerade. Inget lämnas åt slumpen. Allt diskuteras och analyseras. Det är fascinerande och ytterligare ett par dimensioner närmare en VM-medalj.
---
Har i periferin hört från lite olika folk att Lundanes, den regerande världsmästaren på långdistans inte ska vara i slag. Att han heller inte ska trivas i den här terrängen. På onsdag lär vi få svaret svart på vitt. Men han sa själv idag när vi bandade Studio VM att han i år är bättre än vad han var ifjol. Som sagt. På onsdag vet vi.
---
Skyfflade undan våra I-landsproblem med långsamt Internet för att gå ut och äta i den ljumma kvällningen. Slog oss ner vid ett bord tillsammans med Radiosporten och TT i änden av en trång gränd med stora lyktor som spred ett varmt sken över sällskapet. En trivsam middag med berättelser från förr. Sämre avslut på en vilodag kan man ha.
Sören Emmervall, Radisson hotell

Hela världen promenerade förbi utanför vårt hotell idag. Eller åtminstone representanter för 52 av världens länder, som har deltagare i VM.

Det var mäktigt att se Sydafrika i spetsen, strax före Barbados och Brasilien. Nord- och Sydkorea kom på rad, och strax bakom de stora trupperna från Sverige och Schweiz följde Uruguay, innan hemmanationen Frankrike med franska Polynesien som bihang fick avsluta den imponerade paraden.
Lagom till denna uppvisning anlände Foto-Sören, Skogssports och orientering.se:s stående VM-fotograf. Han började med att låna Helena Jansson och ställde resolut in henne mitt bland de savojardska (eller vad det nu heter) folkdansdamerna. Helena kände sig som en jätte bland hobbitar, men bilden, blev förstås fantastisk. Håll utkik i morgondagens tidningar.
I övrigt kan konstateras att det idag är den orientaliska mattans dag på stadens kasino, precis bredvid vårt hotell. Man kanske skulle passa på att försöka vinna ett snabbare transportmedel till och från VM-tävlingarna?
Min alltför otränade kropp fick en chock strax före middagen, då jag fick ett ovanligt och högst tillfälligt anfall av träningslust. På med joggingskorna och upp förbi VM-centret vid kongresshallen, där jag sett på en karta att det skulle ligga en park. Just som jag passerat panoramafönstret till det rum där lagledarmötet inför sprinten pågick som bäst upptäckte jag att trapporna inte gick ända upp till gatan ovanför, utan slutade vid en mur. Eftersom jag redan bestämt vägvalet fick jag balansera på en gräskant och hålla i muren tills jag kom på en nivå där det var möjligt att klättra över. Hoppas att ingen såg mig.
”Parken” visade sig vara en skog på bergsluttningen och stigarna slingrade sig uppför som serpentinvägar. Jag hade mer tänkt lite lätt jogging på gräsmatta och var oerhört lättad när det äntligen kom en stig som gick nedåt igen. Det är tuff terräng här i Frankrike.
På min flåsande väg tillbaka till hotellet vet jag att någon såg mig. Då passerade jag nämligen delar av det svenska VM-laget i precisionsorientering, som gör sin första tävlingsdag imorgon. Lycka till, alla VM-svenskar, imorgon nöjer jag mig med att titta på.

Sara Thörn

Under en VM vecka bjuder löparna på show och underhållning. Vi i ledarteamet tänkte att det ska vi också göra

Sagt och gjort (Anneli hade förstås planerat en hel del på hemmaplan) på söndagskvällen blev det underhållning för de aktiva. Förberedelserna var gigantiska, vi övade en hel kväll och en stund innan den bejublade showen.
Pekka hade förstås huvudrollen i svart kort klänning, ett svart hårsvall som hette duga, sminkade ögon och knallröda läppar, stod han i centrum för uppmärksamheten. Med sig hade han Håkan och Mattias, båda i mörkröd klänning, gulddiadem, vackert målade ögon och härligt röra läppar fanns de stadigt vid Pekkas sida. Vi ”tjejer” (Mia, Anneli och jag) var coola streetdansande killar, i vit hatt, vit skjorta och med ballongbyxor.
Showen var bejublad, det fotades och filmades, men egentligen tror jag att vi ledare hade roligast av alla. Visst är det kul att göra något för gruppen, något som går utanför bekvämlighetszonen. Att bjuda på sig själv och att skratta tillsammans, det är riktigt härligt.

Annichen Kringstad

Långa dar och ännu längre nätter, sjöng Scocco i Ratata någon gång i mitten av 80-talet. På Sent i september vill jag minnas. Och här i Frankrike blir det också sent.

Men vi stretar på. Redaktören och jag. Idag anlände TT också. Och i morgon eftermiddag kommer Fotografen. Det närmar sig första finaldag.
---
Och bäst som vi står i skogen och väntar på att nästa svensk ska komma så brakar det till och fram ur ett grönområde kommer ett rådjur i full fart. Hinner tänka två tankar innan det är borta. Ett: Jag vill inte bli påsprungen av ett skenande rådjur. Två: Den flygande fransmannen säger att han i den här terrängen har lärt sig av djuren och hur de tar sig fram.
---
Blev lite stramare idag på arenan. Igår gled alla runt lite som de ville bland de olika zonerna. Men idag var det staket och vakter som kollade så att du hade rätt färg och rätt siffror på din haklapp. Om inte. Då kom du inte in. Helt rätt på vissa ställen. Klart ifrågasatt på andra.
--
Det lilla magasinet med det stora orienteringshjärtat, Studio VM, trollade riktigt med knäna idag när dagens magasin skulle bandas med Annichen som gäst. Den innergårdsbelysning som räddade (nåja) oss hjälpligt igår var nu avstängd. Budgeten håller inte riktigt för att ha med ljussättning. Men. Vi har en hyrbil. Läkare Jodal blev först lite frågande till vad det var som pågick.
---
Blir imponerad. Både Bahamas och Georgien var representerade idag. Och båda tog sig i mål. Visst. Tiderna var långa. Men ändå. De tog sig runt. Nu har jag inte pratat med dem, men jag tror inte de legat på så många läger i den här terrängen. Imponerande.
---
När vi intervjuade Öberg sa han att han i loppet prickade av detaljerna. Jag såg kartan och undrade vilka, men både Öberg och Eliasson hävdar att det fanns massor. Råder delade meningar där kan jag säga.
---
Just det. Om ni läser detta på ett brev lämnat av en Uggla så var det bara för att Internet gick ner igen. Det här med bredband. Det har liksom inte kommit igång här i Frankrike.
Sören Emmervall, Radisson Hotell

På väg hem från dagens VM-kval stötte vi på ett oväntat hinder. En flock kossor var ute på söndagspromenad och hela långa kön med bilar fick stanna. Så kan det också vara på ett VM.

Efter en stund hördes en distinkt duns i plåten när en nyfiken ko passerade. Vi hoppas att vi slipper förklara den eventuella bucklan för hyrbilsfirman.
Själva medeldistanskvalet förlöpte relativt problemfritt, åtminstone sett från den mossbelupna stubbe vid näst sista kontrollen där jag tillbringade största delen av tiden. Sen blev det lite hektiskt i målfållan att fånga in alla löpare och komma iväg.
Precis när vi skulle gå kom vi på att vi inte har en aning om var det franska laget bor. Lite opraktiskt eftersom vi just hade stämt träff med Thierry Gueorgiou för lite webb-tv-snack senare i veckan. Frågan ställdes till de pressansvariga, som hittills haft svar på det mesta. Men nej, avslöja var den store hemmafavoriten håller till, där gick ändå gränsen. ”Top secret”, ”vi vet inte”, ”de har inte velat säga någonting eftersom de inte vill bli störda”. Bara att jaga vidare.
Som tur var hade inte den franske superstjärnan hunnit särskilt långt iväg. När vi berättade att det franska lagets boende tydligen ska hållas hemligt satte han upp en förvånad min. ”Why?” Sen ritade han en liten skiss och skrev ner sitt telefonnummer om vi skulle ha problem att hitta.
Nu laddar vi för vilodag, redan innan VM kommit igång på allvar. Men det vore synd att klaga när man fått byta svensk höst mot fransk sensommar och dessutom på arbetstid.

Sara Thörn

Första kvalet avklarat, löparna har levererat stabilt. Nu är det söndag förmiddag, ganska lugnt på förläggningen.

Tove och Tommy har stuckit iväg för att springa publiktävlingen som går nu före kvalet till medel. Några som inte springer medel är ute och tränar. Några vilar och laddar.
Gårdagskvällen ägnades åt analyser av långdistanskvalet. Löparna delade sina erfarenheter, de som inte varit i terrängen berättade för de i laget som ska springa idag. Alla försöker bidra till att var och en ska få de allra bästa förutsättningarna för att lyckas att prestera maximalt, det är härligt att se den gemenskap som finns i gruppen.
Om en stund avgår bilarna till kvalet till medeldistansen, några av oss åker direkt till mål för att förbereda att ta emot löparna.
Med en tävlingsvecka som denna är det inte bara det fysiska, tekniska och mentala som ska vara på plats. Det gäller att fylla på med mat och vätska. Vi laddar upp med bananer, yoghurt, vatten och det som löparna har önskat sig, så att var och en som kommer i mål ska få i sig något direkt inpå loppet, det är viktigt för återhämtningen.
Nu är det lunch, sedan drar vi till medelkvalet. Hoppas att det funkar med trafiken, det lär vara ca 4 000 som springer publiktävlingen idag och vägen till målet är inte direkt en autostrada.

Annichen Kringstad

Vaknar fem våningar upp i ett vindsrum på ett litet hotell mitt i stan. Utsikten är takåsar och längre bort berg. Nere från gatan hörs folk skramla med tallrikar och bestick.

Husen här är blandat mellan vackra och charmigt slitna. Och på kvällarna sitter folk på uteserveringarna till sent in på natten. Har landat in till VM i Frankrike och det var behagligt t-shirtväder ute när jag och Redaktören åt en sen middag igår.
---
Gårdagens intryck var annars att jag först trodde jag kommit upp till ett beduinläger när vi anlände arenan. Men det var alla landslagens vita ombytestält som stod uppställda på rad. De flesta har egna, men vissa länder får så klart dela. Holland och Israel delade ett. Med tanke på hur världen ser ut gäller det att tänka till som arrangör innan man bestämmer vem som ska dela med vem.
---
Rapport från svenkslägret där vi nu sladdat in ett par gånger för att göra Studio VM, nu senast med Lena Eliasson, är att allt tycks väldigt harmoniskt. Avslappnat och skönt.
---
I jakten på ett snabbt nät, vilket tycks omöjligt, börjar livet nu ruta in sig till att, när det inte är tävling, tillbringas i bil, på ett vindsrum, i presscentrat och som nu där dessa rader skrivs, receptionen på Radisson hotell. När presscentrat stänger 21 och Internet på vindsrummet är lika svajigt som parkeringsuppfostran här i Frankrike så har vi säkrat upp ett nät hos Radisson. Det är inte snabbt, men det tuggar på. Har vi tur räcker det för att få hem några sekunder till det stora 60-talshuset på Gärdet hemma i Stockholm efter finaldagarna.
---
Det börjar styra upp sig med hotellets frukostmeny som först dagen var lite för fransk för mig. Men idag fanns såväl ägg och skinka som välsmakande ostar.
---
Svenska damerna har ett kanonlag. Och med all rätt ställer vi stora krav på att de ska leverera. Och målet fem medaljer varav två guld är uppsatt. Men vi ska komma ihåg att några av damstjärnorna som varit skadade tycks vara tillbaka. Marianne Anderssen hålls fram rätt hårt när man talar med lite norska kollegor. Och Minna Kauppi som under året drogs med en jobbig lunginflammation och började träna ordentligt först i juni vann sitt heat igår.
- Vanligtvis är målet att vinna guld, men i år får de nog vara att springa så bra som möjligt, sa hon till Per Forsberg efter målgång.
---
Fördomar kanske. Kanske mot fransmän. Kanske mot VM arrangörer. Och kanske efter vis erfarenhet. Men skyltning till de olika arenorna på ett VM brukar kännas som ett dåligt skämt. Men här. Här har det varit exemplariskt.
Sören Emmervall, receptionen Radisson Hotell

Jag säger som alla VM-löparna – det är skönt att vara igång på riktigt. Varje VM (detta är mitt sjunde på plats) är en ny upplevelse.

Idag var förvirringen närmast total när vi stod ute i skogen för att fotografera löparna. Först visades vi till en varvningskontroll mitt ute på en äng. När det sedan visade sig att endast herrarna skulle passera där blev det rask promenad åt ett helt annat håll, in i skogen. Av bilderna att döma skulle kontrollen kunna finnas i precis vilken europeisk skog som helst, men det roligaste var nog arrangörernas pekande åt vilket håll vi kunde förvänta oss att löparna kom ifrån och vart de sedan skulle.
När ett tiotal fotografer stationerat sig, sittande och liggande i en ganska snäv cirkel runt kontrollen, började det bli trångt. Sedan kom löparna rusande från precis alla håll. Och inte nog med det, efter ett tag började de också springa ut åt nya håll. Det var som att stå mitt i en rondell.
Två löpare stack ut från mängden. Den första var en amerikanska, som glatt utbrast ”Oh, my god!” när hon fick se oss. Sedan sprang hon vidare, utan att stämpla.
Den andra var Helena Jansson, som till skillnad från amerikanskan visste var hon befann sig. När hon stämplat sprack hela ansiktet upp i ett stort leende, och jag lovar att varenda fotograf har med sig bilden av en leende Helena Jansson efter dagens tävling.
Så avspänd i skogen såg jag bara en annan löpare som var, och då snackar vi verkligen storfavorit. Thierry Gueorgiou kom till varvningskontrollen på ängen, visserligen från totalt motsatt håll mot vad arrangörerna sagt, men det gjorde det flesta, till synes småjoggande. Han såg sig lite nyfiket omkring, stämplade och joggade vidare på lätta ben. Precis bakom låg Daniel Hubmann, långdistansvärldsmästare så sent som 2009. Han hade startat nio minuter före Thierry, visserligen i ett helt annat heat, men ändå. Han var inte ute på söndagspromenad direkt, utan såg ut som de flesta mot slutet av banan – rejält sliten. Det blir spännande att följa fortsättningen på detta VM.

Sara Thörn

Ett pyttelitet rum på taket, med utsikt över skorstenar och berg – det är mitt hem för nio dagar framåt i VM-staden Aix-les-Bains. Litet lagom franskt pittoreskt sådär. Värdinnan pratar franska och engelska i samma mening och jag tror vi kommer att trivas här – om bara internetlinan slutar att trilskas.

De första turerna i staden verkar lovande. Det är vackert och myllrar av folkliv på kvällen. En bit mat när arbetsdagen är avslutad vid 22-tiden blir nog inga problem. Dock missade vi snabbköpets stängning vid den något udda tiden 19.50.
Vi anlände i eftermiddags till svensklägret, där vår ankomst firades (nåja) med en alldeles egen presskonferens. Inte illa! Sedan har vi ägnat oss åt den där jakten på uppkoppling. Utan Internet stannar världen. Hos svenskarna var frustrationen stor. Nyss osade det även från hotellrummet bredvid mig, men hittills har jag själv sakta men säkert lyckats kryssa fram i cyberspace utan några större missöden.
Till helgens båda kvaltävlingar lovar arrangören ingen uppkoppling alls på arenan. Kanske är det bara ett försök att slippa ilskna, frustrerade journalister?

Sara Thörn

Idag fick jag äran att lämna in startordningen för det svenska laget, man ska ju på VM bestämma vilken av löparna som ska gå i första, andra och tredje startgruppen i varje kval.

Idag fick jag äran att lämna in startordningen för det svenska laget, man ska ju på VM bestämma vilken av löparna som ska gå i första, andra och tredje startgruppen i varje kval. Travade i morse med ryggan till tävlingscentret medan de aktiva och övriga ledare var ute på diverse olika träningar. 
Temperaturen stiger, det ringer media och vill höra hur läget är med laget. Sören och Sara kom ner och idag börjar VM studion, håll ögonen på orientering.se.
Träffade Bosse Magnusson från Radiosporten strosandes i Aix les Bains, han är en av flera media på plats som kommer att rapportera hem till Sverige, det är toppen.
Vi förbereder för morgondagen, det är en logistikövning på hög nivå, men Håkan har koll på alla bilar, alla lunchalternativ och träningar för de som inte ska tävla. VM är verkligen ett lagarbete på ledarsidan, vi har våra olika roller men är också ett stöd och ibland bollplank till varandra, det känns bra!
I morgon startar första kvalet, laget är laddat och står starka på startlinjen, det ska bli spännande och kul!

Annichen Kringstad

Tillbaka i Aix Les Bain. Tillbaka till Hotel Davat. Här bodde vi också på VM lägret i juni, så det känns som hemma.

Har anslutit till den svenska VM laget, de har varit här nere några dagar redan, tränat, ackrediterat sig för mästerskapen och startat den sista uppladdningen. Det är mysigt att komma hit, jag känner mig välkommen, någon frågar hur träningen går, det är en härlig stämning i laget.
Vi käkar middag tillsammans, gänget diskuterar stafetten, lägger upp taktik och pratar ihop sig kring hur de vill ha det. Hur hela laget ska vara engagerade och känna sig delaktiga.
I morgon öppnar pressackrediteringen, dela av presskåren ansluter och kommer att träffa laget.
Känns som det finns ett mediaintresse som växer, att SVT sänder sprinten och stafetten leder förhoppningsvis till att vi får än mera genomslag.
Nu är det strax dags för ledarmöte i svenskgänget, något vi kör varje kväll under hela VM för att summera dagen och planera för nästa.
VM är strax igång, det känns toppen
Vi hörs igen
Annichen

Det går fort. Ett år. Känns nästan bara två andetag bort som stafettdamerna kramade varandra efter målgången i Norge och Helena Jansson sa att det bara är ett år kvar till nästa VM. Men nu är vi här.

Landslaget är sedan några dagar på plats i Frankrike. Och tidigt i morgon fredag reser jag och Chefredaktören ner för att börja rapporteringen från VM. Ska bli spännande att komma ner. Spännande att få se terrängen som alla som varit på plats tidigare pratat så mycket om.
----
Och med bara dagar kvar till första kvalstart kom igår beskedet att SVT Play sänder sprinten och stafetterna live. En bra början på VM 2011.
---
Så följer du VM 2011 smyger igång idag. Under den rubriken kommer du finna det som produceras under VM. Texter, bilder, webb-TV och blogg, mm.
----
Börjar så smått gå in i den. VM-bubblan. Ser att det någonstans på andra sidan av den disiga hinna som omsluter hela VM står att det är SKOLSTART måndag den 22 för äldste sonen. Men när klockan ringer tidig i morgon kommer allt kretsa kring former, redigering, kartor, vägval, tider, deadlines, uppkopplingar som ska hålla hög fart, och förmodligen diskussioner om var i skogen man får stå för att fota och filma. Och en massa annat. Kontakten med omvärlden kommer att vara lite kantig. Om vi säger så. Och då kan man fundera på hur fokuserade är inte löparna, när jag som är en man av golvet kommer att ha huvud och kropp fullt av VM 2011?
----
Packar ner förväntan, spänning, jobbenergi och lite trolldryck i väskan och gör mig klar för ett nytt VM.
Sören Emmervall, från köket hemma i huset.