Tävlingarna inleddes med sprintstafett och där var Helena med i det vinnande svenska laget. Att hon spurtade ner världsmästare Maja Alm var snyggt!
Den indivduella sprinten var platt och snabb. Helena kom nia vilket även sambo Gustav Bergman gjorde. 35 sekunder är inte mycket, men tillräckligt för att hamna utanför prispodiet.

Medeldistans är roligt. Denna gång var det en bana som mer liknade en träningsaktivitet i Luffarligans regi än en Världscup. Hur som helst så struntade Helena Jansson i bankvaliteten, hon bara körde järnet och vann med god marginal före VM-tvåan Natalia Gemperle och landslagskompisen Lina Strand. Gustav kom delad sexa, men var bara fjärde svensk. Så tufft är det i svenska laget.

Världscupen avslutades med terränglöpning. Ä, så illa var det kanske inte, men jaktstart och mycket klunglöpning är tydligen något som potentaterna i Internationelal förbundet gillar skarpt. Tydligt att skidåkning har influerat, det borde vara tvärt om. 

Helena kamperade ihop med Tove Alexandersson och Maja Alm i princip hela förmidddagen. Resltatet blev en andra plats efter Tove, men före Maja. Kul med många WC-poäng.

Gustav var seg i kroppen och hängde inte med när klungorna drog på. Vi känner ingen syntomen från förra året, hoppas det var en tillfällighet. Han vann ju Swedish League för en tid sedan och då sprang han ifrån landslagskollegorna som han nu inte hade ork att hänga med.

Vi avslutar med att konstatera att Stockholm levererar och nu ser vi fram mot SM-sprintarna i Örebro kommande helg.