Del 1. En reseberättelse av Matilda Ahlqvist, Järla Orientering

Utvecklingsläger violett i Västervik
What happens in Västervik, stays in Västervik? Nej, ni som inte var där ska få några små nedslag och ögonblicksbilder. Bussen plockade upp ungdomar och ledare i Rotebro respektive Älvsjö. Flera kära återseenden bland de äldre ungdomarna men också många nervösa och förväntansfulla deltagare som inte kände några från andra klubbar sedan tidigare. Stor eloge till alla modiga som vågar hänga med och lära känna nya vänner, ledare och terrängtyper.

Vi bodde i en högstadieskola i centrala Västervik och åt våra luncher och middagar på restaurangen vid den närbelägna bowlinghallen. Alla som bott på skola vet att hårt underlag kan känns riktigt hårt när luften från madrassen pyst ut under natten men en flexibel busschaufför kunde lösa en blixtvisit på Jysk. Första natten hör man allt knarr och gnissel från grannarnas rörelser, andra natten är det märkbart tystare och tredje natten sover man som regel riktigt skönt.

Det tränades två pass orientering om dagen i skogarna som bjöd på mestadels fin skärgårdsterräng med god löpbarhet över de öppna hällarna, det gällde bara att hitta stråken. Vi fick se såväl havet som björnbärssnår och annat grönt. Det rådde lite delade meningar om det var ”relevant” inför USM men Lena Eliasson Lööf, landslagslöpare med bred erfarenhet från olika områden, höll en föreläsning för oss och tipsade om hur man skulle ta sig an terrängen och vilka likheter och skillnader hon såg. Nyckeln, enligt henne, är att hålla riktning, checka av de detaljer som finns och hitta de snabblöpta partierna. Helt klart relevanta tips, visst låter det enkelt?

När det inte orienterades, åts eller sovs övades det på dansen. Vilken dans? Jo, den traditionstyngda Stockholmsdansen som varje år visas upp inför starten på distriktsstafetten på USM. Då är det viktigt att den rödvita slingrande ormen rör sig mjukt, följsamt och i takt med musiken. För att uppnå detta måste det såklart övas och tränas. Och som det övades. Inomhus, utomhus, på kvällarna och på dagarna. Vi hade nöjet att få visa upp oss och vår koreografi inför några hästar i en hage. Vi dansade, de tittade storögt och vände sedan på klacken och gjorde det som hästar gör. Det vill säga lyfte på svansen…

Ute i skogarna behövde vi inte vara oroliga att alla unga orienterare skulle hitta tillbaka eller passa utsatta samlingstider. När det närmade sig dök alla upp vältajmat, de flesta för egen maskin och någon enstaka fick lift med förbipasserande. Värre då när vi tränade sprint i centrala delarna av sommarstaden Västervik och lät ungdomarna ta sig tillbaka hem till skolan för egen maskin. Ett gäng fick sig en rejäl (läs ofrivillig) sightseeingtur i ytterkanterna av staden och att fråga om vägen när man springer orienteringsklädd med skärmar, stativ och kompasser vill sig inte riktigt göras.

Ungdoms-SM i Karlskrona
Några veckor senare, i början på september, var det då dags för USM och då reste vi lite längre, hela vägen till Blekinge. Då hade högsommarvärmen återvänt och det blev en het historia med blekt sensommarljus, ljumma kvällar och mycket getingar. Inte mindre än 80 ungdomar och 10 ledare fördelade på två bussar reste till Karlskrona för att pröva lyckan i sprint, långdistans och distriktsstafett. Den vackra kuststaden inspirerade till fina lopp och Stockholm hade stora framgångar. I H16 var det inte mindre än 4 Stockholmslöpare topp 10 med Ted Lagerström, Attunda, högst upp tätt följd av Ludvig Eggöy Markhester, Snättringe, på andra plats. I D15 var det tight och Alice Hellberg, Sundbyberg, var bara sekunden från att få kliva upp på pallen. I H15 blev det också en fjärde plats för Arvidas Gunnarsson, Järfälla. Som alltid efter en tävling är det mycket känslor att hantera, på bussarna till boendet i idrottshallen på skolan i Jämjö fanns det både glädje och besvikelse. Men oavsett gällde det att ladda om batterierna till kommande utmaningar i skogen.

På lördagen fullkomligt gassade solen från en klarblå himmel och långdistansen blev en varm och svettig historia. Terrängen i OK Orions hemmaskogar var svår och tekniskt utmanande även om det kanske inte upplevdes så grönt och löphindrande som många i förväg hade förväntat sig. I princip ingen var bomfri men även denna dag bjöd Stockholmsungdomarna på flertalet fina resultat och prestationer. I D15 hade nu Alice Hellberg, Sundbyberg, marginalerna på sin sida och kom på en tredjeplats. I H16 fick Ted Lagerström, Attunda, se sig slagen men det räckte till en andraplats. Edvin Johansson Liljegren, Väsby, och Märta Ahlquist, Järla, kom båda topp 10 i sina respektive klasser H16 och D16. Värme i all ära men det sliter och det var trötta ungdomar som återvände till skolan för att fylla på energi och vätska inför söndagens avslutande stafett.

Stockholm är det klart största distriktet och kunde i år ställa upp 15 rödklädda lag på startlinjen, fyra toppades och övriga försöktes göras så jämna som möjligt. Sjukdomar och skador gjorde som vanligt jobbet med laguttagningar något pyssligt men till slut var rätt löpare och SI-pinnar reggade i Eventor. Stafetter kan vara rafflande och så även denna gång, Stockholm hade bra häng och var med i toppen. Det svängde en hel del under de fyra sträckorna men till slut blev det en 6:e plats för första laget och en 12:e plats för andra laget. Ingen nämnd och ingen glömd, alla löpare kämpade för sitt distrikt och sitt lag och det är väl ändå bland det finaste man kan göra.

Förutom vädrets och tävlingens hetta blev det dramatiskt redan på första sträckan när en Smålandslöpare föll illa ute i skogen och blev liggandes utan att kunna resa på sig. Gustav Nyström, Ravinen, gjorde då det enda rätta och avbröt sitt lopp och sprang så fort han kunde tillbaka till arenan för att kalla på hjälp. Den skadade kunde hämtas och omhändertas av arrangörerna. Tål att påminnas om den kanske viktigaste paragrafen 6.5.2 om hänsynstagande och alla tävlandes skyldighet att efter bästa förmåga hjälpa en annan tävlande som drabbats av olycksfall eller sjukdom. Hyllas den som hyllas bör, ett fint agerande av Gustav.

Hur gick det då med distriktsdansen kanske någon undrar. Fantastiskt! Till tonerna av Pugh Rogefeldts Stockholm, Stockholm, stad i världen böljade alla fina ungdomar fram fullkomligt synkroniserat på upploppsrakan. När USM ska avgöras 2024 vänder vi blickarna norrut mot Härnösand.

Del 2. Saxat från..

RAPPORT FRÅN USM I KARLSKRONA

av Leif Mörkfors

Del 1

Så var den snart över, en dag som började med att jag inte vaknade av mobilringningen förrän kl 05.41 och där grannen Thomas Pettersson och Julia skulle hämta oss 06.05. Tur att nästan allt var riggat! Det var bara att hoppa i sommarshorts och ledarväst, klämma ner matsäcken i ryggan, koka frukostgröten och lagom ramla ut genom porten 06.03, där Pettersson redan stod otåligt väntandes. Efter transport till Järva krog och massinpackning av 31 norrungdomar med ledare drog vi iväg med den gladlynte chauffören, Kattis från Bollnäs, som en gång i tiden faktiskt sprungit O-ringen för Alfta-Ösa, en gång för "säkert 40 år sedan"....

Efter en halvtimmes förarvila i Ringarum ankom vi den gamla amiralitetsstaden Karlskrona långt före beräknad tid, Kattis och hennes kollega i söderbussen, Thomas, tyckte E22:an visade upp sig från sin allra bästa sida och redan 13.04 rullade vi ut på Saltö för att vända bussen i rätt riktning för avlastning utanför karantänshallen.

Att vara ledare är en mycket inspirerande syssla. Man lär känna nya ungdomar, men inte minst, andra ledare/orienteringsföräldrar. Dessutom ställs man inför oväntade utmaningar. Redan direkt vid avstigning försvann Benjamin Hjerténs mobil helt spårlöst under en sträcka på ca 3 meter. Med 30 andra otåliga ungdomar skrapande med fötterna bakom ryggen störtdök vi i Benjis packning, mellan stolarna i bakre stolsraden på bussen och den korta sträckan däremellan. inte ett spår.... Till slut dök den dock upp, inkilad i ett ditintills okänt fack i Benjamins ryggsäcks inre...

Sekunderna efter återfinnandet ringer telefonen. Dottern berättar att Julia glömt utrustning till loppet i den andra packningen som var kvar på bussen. Problemet var att bussen redan lämnat området och begivit sig till Hästholmen, ett större antal kilometer bort. Att få tillbaka bussen genom ett svårmanövrerat Karlskrona kändes som ett "mission impossible"...... Problemet löstes med "ihoplåning" av saknad utrustning, då de i slutändan visade sig att det i huvudsak rörde sig om ett par kortbenta tights.

Äntligen in i karantänen. Rörigt de luxe med 450 löpare + ledare i gympahallen, men efter en stund ger sig fler och fler iväg och trängseln avtar för att till slut bli folktomt och ekande. Som ledare måste man ha mobilen i flyplansläge, vilket känns lite trist, så ibland smyger jag i lönndom in på liveresultat för att tjuvkika..... (Säg inget)

Karantänen blir lång för en del och Klara känner sig tråkigt nog hängig. Alvedon skakas fram och vila ordineras.

Efter nästan två timmar i en kvav hall får jag ge mig ut i sommarvädret och upp mot undersköna Stortorget i Karlskrona, där min farmors farfar, Karl Gustaf Lundgren, en gång hade urmakeri (som gick i konkurs).  Där finns målet och jag skyndar uppför den ganska branta amiralitetsbacken och hinner precis se Amanda stämpla vid förvarningen.

Hur gick det då för JOK-löparna? Bra! Max Boström hade i och för sig en motig eftermiddag och blev bortfintad av en hop turister som effektivt täckte en gränd med sina kroppar och sedan stod stirrande kvar och stressande bort tankeförmågan. Nya tag i morgon (inga turisthopar i Jämjöskogen). Alla övriga gjorde stabila lopp och allra bäst lyckades Arvidas som var bästa stockholmslöpare och plockade en mycket stark fjärdeplats i H15. Även Benjamin Hjertén hamnade högt i samma klass med en 22:a plats. Amanda Mörkfors gjorde, trots en vägvalsmiss på slutet, ett stabilt lopp och blev näst bästa stockholmstjej, efter omöjliga Alice H, och hamnade på plats 18, bara sekunder efter plats 10 som givit medalj.

Dagen avslutades med effektfull invigningscermoni till trumorkester och med vildsinta blekingemyggor kring bara ben...

Nu släcks ljuset i gympahallen om 26 minuter och de 91 i salen ska försöka komma till ro inför morgondagens nya utmaningar och långdistans!

Del 2. Låååångdistans i värmebölja

Vaknade 04.43 med smärtande rygg och nacke. Två centimeters tunn madrass på hårt underlag är inte det bekvämaste i min ålder, men ”två nätter ska man väl stå ut”, har jag hela tiden intalat mig.

Efter en tidig tandborstning träffade jag Arthur som meddelade att natten på killavdelningen varit lugn och utan större incidenter.

En del förkylningar har så smått smugit sig in i truppen. Glädjande nog var Klara bättre idag, men istället dök Julia upp med basröst till frukost, frågan är om det var sången under gårdagen som spökade eller något annat. I övrigt har JOK-gänget klarat sig bra, men en handfull av de andra i truppen var mer eller mindre däckade.

Kvart över sju startade havregrynsgrötslangningen i skolbespisningen och solen strålande genom morgondisen när vi släntrade dit. Sedan väntan…..första buss mot arenan gick 09.30 och många valde ändå att ta den här tidiga avgången trots att startdjupet var rejält. Snart steg temperaturen och överglänste rekordnoteringarna för både juli och augusti redan vid elvasnåret.

Arenan var vackert belägen och nära på alla sätt, men full av getingar och kort efter ankomst började flera av deltagarna skrika till, getingstick gör ont och flera drabbades, men efter en stund och med fler deltagare på arenan blev utspädningseffekten större vilket innebar färre getingar per deltagare, vilket gjorde att vi kunde stanna på vår utvalda plats och slapp att flytta flaggan och packning för 90 stockholmsungdomar till en ny plats. En av de stungna, Arvidas, var en av de första JOK-arna ute på banan. Trots några påtagliga missar slutade han på en placering runt de 30, starkt!

Solen stekte och med facit i hand hade det nog varit klokt att stannat på förläggningen längre för många. På de lättlöpta gulfärgade höjderna dallrade hettan och i grönområdena nedanför växte snåriga björnbärsbuskar som slet i kläder, strumpor och hår. Några löpare fick ge upp i hettan, huvudvärk och vätskebrist var säkert två av skälen.

Dock ska man säga att de flesta verkligen gillade terrängen, det var helt enkelt annorlunda, kul, varierande och utmanande. Bäst i JOK-gänget var Amanda som i stort sett upprepade gårdagens placering med en 19:e-plats idag. Ett lopp som innehöll missar, men färre och mindre än många andra. Max hade nått stort på gång, men lurades av en snarlik kodsiffra och stämplade fel.

På eftermiddagen fick de erfarna i ledarteamet pyssla med utmaningen att ta ut lagen till morgondagens distriktsstafett. Fyra lag är toppade, de övriga elva lagen ska bli som jämna som möjligt. Ett knivigt pussel, jag lovar! Fyra JOK-löpare fick äran att bli uttagna i de toppade lagen. Arvidas springer i Stockholms förstalag, Amanda i andralaget, Benjamin i tredjelaget och Max i lag fyra. Nervöst såklart, men också spännande…..

Väckningen i morgon sker redan före 6, städning och tömning ska ske innan inlastning i bussarna. Om ni bara visste hur ett rum med dryga femtio killar i ser ut efter bara ett dygn........ Hur de ska reda upp i den röran under tidspress i morgon bitti och få rätt saker i rätt väskor övergår mitt förstånd. Nu är det i alla fall försent att göra något åt saken, för ljuset släktes redan 22 ikväll och min lilla iPhonelampa är den enda ljuskällan här i ledarrummet......