Strax innan midsommar korsade vi Östersjön och stannade vid kusten där jag sprang litauiska tredagars “Takas” som just i år var förlagd till Lettland i två av tre dagar. Arrangörer kunde på så sätt erbjuda intressantare banor. Det var ca 600 deltagare totalt varav 30 st i H16. Första dagen fick man åka inåt landet och vi sprang nära den lettisk-litauiska gränsen intill staden Skuodas. Det gick bra för mig i den typiskt baltiska terrängen och jag vann etapp 1 med 6 minuter. Andra och tredje dagen sprang man i tallskogar på så kallade döda eller grå sanddyner vid Östersjökusten intill Pape by i Lettland. Det bjöds på riktig häftig terräng! 

Andra dagens långdistans blev min favorit. Stekhet luft, moln av myggor och springande upp och ner på sanddyner (upp till 25 m höga) var en tuff utmaning men jag lyckades vinna etappen med 9 sekunder. Tredje dagen stekte solen igen. Kroppen kändes matt och stegen var tunga. Jag hade kanske druckit för lite och hade svårt att koncentrera mig på banan. Ingen vinst på etapp 3 men tredje tid 1,38 min efter segraren räckte till att vinna tävlingen sammanlagt. Tävlingsdagen avslutades med ett välförtjänt och uppfriskande dopp i Östersjön. Det var mycket roligt att prata banor på stranden med litauiska H16 löpare. Senare när jag var och hälsade på släktingar i Vilnius, bjöd de in mig till torsdagsträningstävling för att prova på terrängen kring Vilnius. Kul med nya ol-kompisar! 

Efter nästan 3 veckor i Litauen packade jag om väskan och tog tåget till pappa i Blekinge. Dagen efter lyfte planet från Köpenhamn till San Fransisco och ett par dagar efter det började Cal-O-Fest (California Orienteering Festival) som bestod av 10 tävlingar i Kalifornien. Vi deltog i 7 av dem. De första två dagarna sprang man i San Franciscos parker, nära ikoniska Golden Gate Bridge. Det var mycket varmt! Inget jag är van vid. Dag 1 var det sprint och dag 2 medeldistans. Banorna var lätta, H16 motsvarade H14, tycker jag, men det gick att springa fel om man sprang för fort. Första dagen var jag 32 sekunder efter vinnaren och andra dagen vann jag med över 1 minut. Det var kul att några andra stockholmsorienterare från Täby OK var med och sprang! 

Dag 3 åkte vi ut ur staden till närliggande naturreservatet Morgan Territory. Det varnades bland annat för pumor och skallerormar. Det var branta berg och djupa dalar och mycket varmt. Jag började segt och hade svårt att läsa kartan till de första två kontrollerna. Sedan gick det bättre och blev till slut roligt. Det tråkiga efter den 4,9 km långa banan (långdistans) var att sitta och plocka massor av torrt gräs från ol-strumporna.

Efter tävlande i 3 dagar vilade man i 2 och lämnade San Fransisco för Lake Tahoe på gränsen mot Nevada. Lake Tahoe är känt för stränder och bad på sommaren och skidåkning på vinter. Dag 4-7 var det samtidigt Nordamerikanskt mästerskap och fler personer anslöt till tävlingarna. Inklusive en till familj från Stockholm och Järla Orientering. Nu var det fyra svenskar i H14 och de dominerade sin åldersgrupp. 

Dag 4 var det sprint i Northstar Village - en stor skidortsanläggning. Jag fick sitta i karantän för första gången i mitt liv, i hela 2 timmar. Banan hade många konstgjorda hinder. Det gick bra i början men sedan gjorde jag ett mindre misstag vid kontroll 8 och på slutet av banan var det många människor och en bil i vägen till sista kontrollen. Surt att förlora med bara 2 sekunder! 

Dag 5 (medeldistans) och 6 (långdistans) fick man åka stora gula skolbussar till TC där jag återigen hamnade i karantän dag 5. Medeln var väldigt kort, bara 2,4 km och det var inte så många detaljer på kartan. Det var mest springa fort och hålla riktningen.

Dag 6 började tidigt. Kl 6:40 påbörjade vi resan till tävlingscentrum vid Northstar Village skidort. Man kan ju tro att man är ensam på vägen den tiden på morgonen, men icke - det var långa bilköer. Folk köade från klockan 7 på morgonen för att komma in till en strand och detta på en enfilig väg i vardera riktningen. Därefter en ca 15 min bussresa norrut från den dagens TC. Vid arenan träffade jag ännu en svensk familj, från Järla. En trevlig pratstund senare var det dags för start.

Även om klockan bara var 9 på morgonen så hade redan värmen kommit och man ville spara på krafterna. Det var förstart 12 minuter innan starttiden. Med 6 andra tävlande småjoggade vi mot startområdet, där man var tvungen att vara tyst. H16 räknades som elitklass, med ingen karantän denna gång. Skogen var öppen och det var väldigt god sikt, kontrollerna kunde man se på avstånd. Det som bromsade var undervegetation eller jobbiga små buskar som gjorde löpningen ansträngande. Annars var det måttlig kupering i skogen. Mitt löpning på banan gick väldigt bra, jag tog bra vägval, sprang snabbt och bommade inget. Klockan var knappt tio men det var redan otroligt varmt i luften, varje backe kändes i benen och jag blev seg. Som tur var fanns det vatten vid åttonde kontrollen. Det gav mig den lilla extra energi jag behövde för att verkligen ta i sista kilometern av banan. Även med den nya energin blev spurten tuff; uppförsbacke med mycket tät undervegetation. Någon snabb spurt blev det inte, men en god sluttid, som räckte hela vägen. Närmaste konkurrent fick nöja sig med att vara mer än 4 minuter bakom min segrartid på 27,35 min. Ja, det var faktiskt min favoritdag i Cal-O-Fest.

Dag 7 var det dags för stafetten. Pappa, jag och min bror Troj ville inte ha kombinationslag med de två olika svenska klubbar vi representerar så vi valde att springa för vår gamla australiensiska klubb, Big Foot. Banorna var korta, en blandning av stads- och skogsorientering. Brorsan sprang första sträckan och kom i mål som tvåa, pappa tog ledningen på andra sträckan och jag sprang sista sträckan på 1,7 km och behöll ledningen. Kul avslutning av tävlandet i Kalifornien! Dessutom vann familjen Hagwall från Järla OK sin klass också! 

Nu var det bara att vila och fortsätta som en vanlig turist i USA i hela 5 dagar. Därefter blev det hemresa och några dagar att försöka skaka av sig jetlagen innan det var dags att börja orientera i svensk terräng på U10-mila.