Direktanmält från Skogssport nr.1, 2021. Skrivet av Arne Yngström, en tidsresa som visar på den digitala utveckling orienteringsrörelsen gjort från 80-talet fram till 2020-talet.

Jag har väntat länge här i förrådet i Hagabys klubbstuga. Nu är det en klubbkväll i slutet av 80-talet och jag hörde nyss hur de talade om "Kilsbergsträffen". Över 4000 deltagare från 158 klubbar har anmält sig, så nu hoppas jag, att äntligen få uppleva det som jag så länge har längtat efter: Att få vara med på en riktig orienteringstävling! Innan de sista lämnar klubbstugan, hör jag hur någon ropar: "Då ses vi på Lillåns skola, högstadiebyggnaden på onsdag, direkt efter jobbet. Då ska vi skriva startkort, lotta och göra klart startlistor för de olika klasserna". Skriva Startkort! Det betyder att jag får vara med då. Nu börjar det hända något även om det är nästan två veckor kvar till tävlingsdags.

Onsdagskvällen är inne och det digra arbetet med oss alla Startkort är nu i full gång. Så blir det då min tur. Det luktar ganska starkt från den vattenfasta tuschpennan. Den typen av penna är helt nödvändig att använda, ty vi tillhör den moderna upplagan av Startkort. Vi är nämligen plastbehandlade till skill­ nad från de gamla, som bara var av tjockt papper.

Nu textar hon dit H21E uppe i mitt vänstra hörn. Och nu blir det spännande! Vem ska jag få följa med under banan? Nu skriver hon: J ö r g e n  M å r t e n s s o n A l m b y I K. Vilken ära! Jag ska alltså få följa med en svensk mästare! Nordisk mästare! Flera VM-medaljer! Toppen! H21E-klassen var snart färdigtextad eftersom bara de 40 bäst rankade får starta där och nu sker något konstigt. Dom flyttar runt oss Startkort till olika högar. Kapitlet "Lottning" är uppslaget i Banläggarboken och nu följer en ganska komplicerad procedur noggrant beskriven i Banläggarboken, SOFTs "bibel".

Vi Startkort i H21E-klassen låg snart ordnade i en prydlig liten hög och nu åkte tuschpennan fram igen - nu en smalare variant. När det blev min tur skrevs 18 in i rutan där det står Startnr och 10 54 00 i rutor i min högra kant, där det står START. Nu fick jag alltså ett alldeles eget startnummer och en egen starttid. Men så vändes vår startkortsbunt upp och ned och på baksidan av varje kort skrevs en 2:a, vad nu den skulle vara till? Nu var vår klass klar för att på skrivmaskin skrivas ut på papper för att senare ingå i den slutgiltiga startlistan. Det är alltså väldigt många av mina startkortskamrater som ännu inte har kommit med i 'leken'. Vi var väl kanske 500 stycken, som ikväll blev förberedda för tävling. När klockan var strax före tio tackade tävlingsledaren alla för ett bra jobb och meddelade att arbetet med startkorten skulle fortsätta varje kväll i veckan och även under kommande helg. I nästa vecka kommer kartorna för de olika klasserna från tryckeriet. Då får vi Startkort vara med igen har jag hört.

De kartor som användes i klasserna som hade korta banor och inte var så stora, tryckte man själv i klubben. Tryckapparaten hette "Mulle". Det var ett jobb för dem som var mycket noggranna och som hade ett stort tålamod. Hur det i detalj gick till är värt en egen framtida artikel. Men klart är att Mulleapparaten underlättade mycket för alla arrangemang stora som små.

Nu hade kartorna från tryckeriet kommit och det var dags för oss Startkort att läggas in i en plastficka tillsammans med karta och definition, där det också farms kodsiffror för varje kontroll. Jag blev noga nedlagd i en stor plastficka av A3-format. Jag var ju med i elitklassen, som hade en jättelång bana och därför också en stor karta. Underkanten på mig lades mot en av kanterna i plastfickan och nu hände en sak som jag inte var beredd på. Plötsligt small det till och något stack till nere i hörnet på mig. Två vassa stift trycktes rakt igenom mig och böjdes fast utanpå plastfickan och nu satt jag fast! Skulle det vara så här? När ska jag få komma loss? Den där definitionen var tydligen en mycket viktig sak. När de skrev den hörde jag hur de koll-läste högt för varandra. Här var det tydligen viktigt att inget blev fel!

Ja, nu var det bara att vänta på nästa äventyr. Under helgen såg jag hur man arbetade med att sammanställa Startlistan. Först kom de sex elitklasserna och sedan övriga klasser i åldersordning med de äldsta först. När en sida var klar och koll-läst, gick den vidare för att värmas till en el-stencil, som i sin tur lämnades för duplicering i en stencileringsapparat.180 exemplar av varje sida. Den färdiga startlistan innehöll drygt 50 sidor och plockades ihop för hand. Den skulle sedan, i början av tävlingsveckan, distribueras i varsitt exemplar till samtliga deltagande klubbar.

Under hela veckan arbetade hagabyiterna med många olika saker. Vid ett tillfälle, när de textade Resultatremsorna fick jag vara med igen. Jag fick ett liv till! På bordet låg en kopia av H21E-klassens startlista och en bunt styva pappremsor cirka 30 cm långa och 2,5 cm breda. Nu kände jag lukten av tuschpenna igen. En flicka textade vackert Jörgen Mårtensson Almby IK, på en av remsorna och - Jör­ gen - det är ju jag. Ett dubbelliv alltså! Ska bli spännande att få följa min Resultatremsa. Det blir nog ett nytt äventyr. Men det var inte färdigt än. Nu bytte hon den svarta tuschpennan till en bred i röd färg och drog ett lodrätt streck i vänsterkanten. Sen bytte hon till kulspetspenna och skrev dit 18 intill det röda strecket. Jag förstod inte riktigt hur pappremsan skulle användas. Bara det inte blir några fler vassa stift! Men nu ska jag leva dubbellivet Startkort och Resultatremsa i fortsättningen.

Äntligen kom dagen då "Kilsbergs­ träffen" skulle gå av stapeln! Det var tidigt på morgonen som vi blev utkörda till tävlingsplatsen ett par mil väster om Örebro. Väl framme delades vi upp för att åka till olika startplatser. Här var det redan ordnat med startfållor, tält, vätska, säckar för överdragskläder, stolar och bord för startpersonalen, samt startlistor anslagna på ett långt plank för de klasser som hade den här startplatsen. Nu var klockan snart 10 och startpersonalen började ropa upp de tävlande, när det var dags för deras start. Jag och Jörgen startade ju inte förrän kl 10.54.

Spänningen stiger. Löpare efter löpare ropas upp och när deras starttid är inne får de plastfickan med karta, definition och det viktiga Startkortet. Nu borde det väl snart vara vår starttid. Nu tas min plastficka upp ur kartongen och jag får höra det jag så länge har väntat på: "JÖRGEN MÅRTENSSON!". Jörgen kliver fram. Lugn och trygg och helt fokuserad på den uppgift han och jag har framför oss. Nu bär det iväg. Vilken fart! Hur kan han springa så fort och samtidigt läsa kartan!

Plötsligt tvärstannar Jörgen, vänder upp och ned på kartan så att jag kommer överst, lägger noga in mej i någon sorts klämma och - aj! - där stack det till! Vad är det som händer? Nu är det full fart igen och efter några minuter upprepas samma procedur. Det där händer sedan ett 20-tal gånger under cirka en och en halv timme som Jörgen kämpar på. Hur orkar han? Jag förstår snart att sticken är något bra för Jörgen. Jag ser ju på hans ansiktsuttryck hur nöjd han ser ut varje gång han stoppar in mig i den där klämapparaten, så då blir också jag glad, ett litet stick är väl inget att bråka om.

Nu hör jag hejarop från publiken och en speaker som skriker ut att "Jörgen Mårtensson är på väg mot målet" och att det är ledaren vi ser. Jag förstår att han måste vara mycket trött, men ändå slår han på en riktig långspurt ända in under målskynket. Nu blir det stopp. Jörgen och jag ställer in oss i kön. Flera löpare kommer in och fyller på bakom oss i den trånga fållan. Vi går sakta framåt och så vinklar det av helt om och snart blir det helt om igen. Efter ytterligare några riktningsbyten kommer vi fram till en funktionär. Jörgen lämnar ifrån sig plastfickan med kartan, definitionen och MIG. Vad ska nu hända? En hand stoppas in i plastfodralet, tar tag i mig och rycker till. Ännu en pina! Ena hörnet av mig sitter kvar i stiftet, där jag nyss satt fast. Men det var inte slut med detta. Det skulle bli värre. I handen ser jag att han håller en träplatta, där en stor spik sticker upp. På plattan sitter det redan många startkort. Nu vänder han mig upp och ned och aj, aj, aj, trycker ner mig på den stora spiken. Flera startkort efter mig får känna på samma sak. Jörgens plastficka med karta och definition läggs i en kartong.

Mitt i kön av trötta löpare går en man i hagabyjacka och med en lång papperslapp i handen. När han är framme hos oss trycker han ner lappen på spiken. Jag listar ut att det har med tidtagningen att göra. Ja, nu förstår jag vad det var för ett litet ljud jag hörde när vi passerade mållinjen. Ett litet knäpp för varje löpare som kom i mål.

En annan, funktionär, nu en kvinna, räknar antalet startkort på spiken och jämför då med antalet tidsangivningar på den långa remsan. Sedan sätter hon på en stor kork över den vassa spiken. En liten knatte i hagabykläder får nu ta över ansvaret för spikplattan med alla startkort, där jag finns någonstans i mitten. Nu drar han iväg i full fart, nästan lika fort som Jörgen känns det som. Han lämnar oss vid ett stort tält och rusar sedan tillbaka för ett nytt uppdrag.

Nu lossas vi från den vassa spiken och vänds rättvända igen. Startkort för startkort tas ur högen. Det översta kortet paras nu ihop med den första tidsangivningen på den långa pappersremsan och som då samtidigt bockas av. Så kommer nästa och nästa och nu är det min tur. 12 35 46 skrivs in i rutorna där det står MÅL. Nu tar en annan person över mig, kollar ett par sekunder på siffrorna, räknar snabbt ut i huvudet och skriver sedan in 1 41 46 i rutorna där det står TID. Hoppas att det är en toppentid. Jörgen har ju sett så nöjd ut under hela loppet. Och fort har det gått!

Nu ser jag att det mitt emot mig förekommer en liknande procedur med inkommande startkort. Det är tydligen två rader som jobbar med detta viktiga moment. Under några sekunder får jag ligga kvar på bordet och hinner då se fem rader med bord i det stora tältet och massor med blåa hagabyjackor. Det måste vara minst 30 personer härinne. Så är det något som lyser i början av varje bordsrad. Vad är det för något?

Jag hinner inte fundera många sekunder förrän en liten flicka hämtar mig, kollar på baksidan och tar sig snabbt till bord nr 2. Aha, nu fattar jag. Där ställer hon mig på högkant i en kartong, som visar sig vara en tom mjölkförpackning med ena långsidan uppklippt. Men vad är det för kallt i botten? En bit av ett tjockt, tungt plattjärn! Då är det ingen risk att vi trillar omkull. Det står några startkortskompisar före mig och snart kommer det fler efter mig.

Nu är det snart min tur. Vad kommer att hända? Inga fler vassa stift hoppas jag. Istället blir det varmt och skönt. Lyset kom från ett ljusbord. Jag placeras kant i kant med ett startkort som liknar mig och som det också står H21E på, men där det hos mig står Jörgen Mårtensson, står det istället FACIT. Nu ser jag många små ljuspunkter som lyser igenom mig. Ett finger förs över mig ruta för ruta. Varje stiftmarkering ska nu stämma med FACIT. Efter en stund skrivs OK dit på mig och jag skickas vidare. Jag ser genast vad det handlar om. En flicka har plockat fram min Resultatremsa, den med nr 18 i kanten och det röda breda strecket, vad det nu ska betyda och med Jörgen Mårtensson namn. En annan flicka textar prydligt med tydliga siffror och vattenfast tuschpenna: 1.41.46 i högra kanten och skickar mig vidare. Nu verkar äventyren med mitt Startkort vara över, så nu följer jag min Resultatremsa istället. Det ska bli spännande nu i mitt andra liv.

En lång grabb plockar upp mig och några remsor till från de andra borden och nu undrar man ju vad som ska ske? Han har en bunt remsor i handen och sträcker sig upp till ett rör, där han stoppar ner oss. Och nu blir det rutschbana! Hej vad det går och rätt ner i en kartong utanför tältet. Där på rad sitter ett antal barn. Den som är först i kön tar med sig alla remsor som dimper ner i kartongen och springer den korta sträckan till baksidan av den långa och höga resultattavlan. På fem olika platser står det hinkar i olika färger. Nu fattar jag vad det breda röda strecket ska vara till! Pojken som håller i mig ställer sig nu på tå och släpper ner mig i den röda hinken. Direkt dyker en annan hand ner i hinken och ’fiskar' upp mej. Så går mannen med handen fram till en välvd tavla, där det redan sitter många resultatremsor med namn och tid. Överst står det textat med stora bokstäver H21E. Nu blir det spännande. Jag fattar ju, att vi nu är på "Kilsbergsträffens" jättestora resultattavla. Han böjer mig lite och klämmer sedan in mig runt det välvda bakstycket. Mina båda kortkanter sitter nu stadigt under varsin plåtkant. Och jag sitter överst! Är ledaren just nu. Ska det hålla hela tävlingen? Det hade nu gått ca 15 minuter sedan jag och Jörgen passerade mållinjen.

Men min andra del då, Startkortet? Det finns ju kvar inne i stora tältet. Vad händer där med mig? Jo, på den plats, där jag lämnades, går det lugnt och noggrant tillväga. En person sitter nu och sorterar startkorten i sina respektive tävlingsklasser. Startkorten läggs också i resultatordning. Startlistan för just dessa klasser, här vid bord nr 2, finns på plats. Varje startkort bockas av i listan. När hela klassen är klar buntas korten ihop med en gummisnodd. Ett gem sätts fast om de startkort som ska vara med vid prisutdelningen. Här kan också sekretariatet se vilka som inte har gått i mål. Är de kvar på banan? Har någon brutit tävlingen och inte lämnat in sitt startkort? Känner klubbkamraterna till något?

Så är tävlingen över: Jag och Jörgen hyllades som segrare i vår klass. Tävlingsdeltagarna troppar av efter hand. Parkeringsfolket får nu åter börja jobba för att lotsa ut alla bilar på ett så bra sätt som möjligt. Vi har ju varit över 4000 tävlande här sedan i förmiddags. De cirka 110 funktionärerna börjar nu slutföra nu sina olika uppdrag.

Så börjar rivningarna av allt. Den stora resultattavlan monteras ner. Min och Jörgens resultatremsa åker tillsammans med alla övriga remsor ner i en säck och så var detta trevliga äventyr över för min del. Men jag som Startkort är fortfarande kvar och ligger där överst och stolt i H21E-bunten. Än får jag vara med! Jag vet att jag i början på nästa vecka får komma hem till någon trevlig hagabyare, ty då ska ju Resultatlistan skrivas. Vi startkort hamnar hos flera hagabymedlemmar, som har tilldelats delar av deltagarnas startkort för resultatutskrift. Sedan blir det samma procedur med Resultatlistan, som det var med Startlistan: Elstencil - stencilering - plockning - häftning - 180 ex - utskick till deltagande klubbar, Närkes OF och SOFT samt till arkivering.

Nu är jag tillbaka i skåpet där detta härliga äventyr började. Vi, drygt 4000 stycken, ska alla finnas kvar här en tid om det skulle komma upp några frågor om tider, felstämplingar med mera. Jag berättar allt kul jag har varit med om för de startkort som ännu inte har fått vara med. Det kommer väl en "Kilsbergsträff" även nästa år och då hoppas jag få vara med igen i ett nytt dubbelliv som Startkort och Resultatremsa och tänk vad viktiga vi var för tävlingen. Utan oss hade det inte gått att genomföra den. Men jag har ju sett hur utvecklingen går framåt. Jag tänker på målklockan, där det bara var att trycka på en knapp för varje löpare som kom in. Förr fick ju tidtagaren säga tiden och en annan funktionär skriva ner den. Men att vi Startkort och Resultatremsor ska kunna ersättas av något annat i framtiden, det har jag mycket svårt att tro.

Orienteringshälsningar från Startkortet och skrivaren Ame Yngström

P.S. Och du unge orienterare, googla på "Jörgen Mårtensson orienterare" - du kommer att bli imponerad!